Det innebär helt enkelt, att det kan finnas en del växter som är väl värda att sparas och ta tillvara när man tar itu med en ”renovering” och ger trädgården en ny stil. En balansgång ibland – särskilt om man tänkt sig en väldigt strikt färgsättning av växterna. Men redan uppvuxna, kraftiga träd och buskar kan vara guld värt – och magnolians blomning är ganska kort, så vad gör det om den lila nyansen krockar lite med det blodröda? Som en blinkning åt magnolian valde vi istället att ta upp den lila färgen och sätta massor av allium! De blommar vid samma tid och det gör att växtvalet ändå känns genomtänkt. 

Den här stadsträdgården var en bit på väg… i en första fas, hade man anlagt en uteplats med inramning av en kraftig spaljéevägg i rostigt järn. Mellan sektionerna i järnspaljéen, står silverpäronträd. De är toppympade, vilket innebär att deras stam inte växer mer, bara själva grenverket. Och de håller sig precis på rätt höjd ovan spaljéen. Den luftiga spaljéen och träden placerade en bit från huset, skapar ett insynsskydd utan att blockera sikten. Både 70-talshus och nyfunkis-hus har som bekant ofta stora perspektivfönster. Och man vill ju se ut, men kanske inte lämna helt fritt för alla att se in. Då kan man ”villa bort” insynen, genom att placera något annat som drar blicken till sig. 

I övrigt fanns här bara gräsmatta på husets baksida – och de boende ville ha en lättskött och social trädgård. Framför allt ville de att den skulle vara lätt tillgänglig så att man kunde promenera runt helt torrskodd. Stram och modern var ett annat önskemål. Och så fanns det önskemål om att koncentrera växternas färg till grönt, vitt och blodrött – i kombination med det som redan fanns.